Jag kan inte få min hjärna att sluta tänka och jag kan inte få mitt melodramatiska hjärta att sluta känna.
(Och jag vet det låter hemskt, men vad som egentligen är hemskt är att tänka tankar som inte borde få
tänkas och känna smärta över någonting som inte ens är, som inte finns.)

Du skriver till mig att "Var inte rädd" men jag är rädd och jag skakar och du är så långt borta och hjärtslagen är så hårda.
Dem liksom attackerar mig, får mig att sluta andas.
För jag kan ju inte andas när du inte är här.

Och jag vill bara skrika ut att jag inte vill känna mer.
Jag-vill-inte-känna.

JAG VILL BARA KÄNNA DIG.

Det mesta just nu handlar om att försöka att inte tänka för mycket, men jag misslyckas ganska totalt då det enda
jag gör är att analysera och fundera över precis allting. Tiden går så fort men ändå tycks det aldrig kunna bli vår.
Det blåser och är kallt och snön yr hysteriskt utanför fönstret och jag längtar mig bara bort, framåt.

Någonting som är konstigt är att jag inte längtar tillbaka längre. Om det beror på att jag gett upp eller helt enkelt
bara tror att allt kommer bli som förut igen, det vet jag inte. Det känns inte likadant längre, gör inte ont på samma
sätt. Sticker inte sådär obehagligt mellan hjärtslagen.

Jocke sjunger för mig att: först kom ingenting, sen kom ingenting och ingenting är ingenting.
Och jag tänker att det inte känns likadant längre, gör inte ont på samma sätt; NU KÄNNS DET MER SOM INGENTING.

(Tänk att det bara krävs ord.)

(Allt det här är till dig.)

Det handlar om att hitta den vars famn man blir tröstad av när man inte orkar mer, att tappa bort sig i någons ögon och inte vilja hitta ut.
Det handlar om att rita små hjärtan med sina fingrar på varandra och veta att dem finns kvar där sen, känna hur dem bränner behagligt på huden.
Det handlar om att behöva spola tillbaka en serie flera gånger för att handlingen ständigt tappas bort bland kyssar och andetag.
Det handlar om att älska smaken av någons läppar, att rysa av någons kalla fingertoppar mot huden.
Det handlar om att sakna någon du inte varit i från mer än ett par timmar.
Det handlar om att släcka alla lampor, tända ett fåtal värmeljus och krypa ner tillsammans i en kall säng.
Det handlar om att ligga bredvid varandra och känna hur värmen och lugnet sakta infinner sig i takt med hjärtan som börjar slå fortare.
Det handlar om att försöka andas i samma takt när man ligger tätt intill varandra för att på något sätt tillhöra varandra mer.
Det handlar om att se någon sprida oändlig lycka och ljus i allt det som känns grått, att ständigt få en kittlande känsla i magen.
Det handlar om att blåsa bort ögonfransar från varandras kinder och varje gång det är din tur att önska, önskar du samma sak; föralltid.
Det handlar om att läka varandra, kyssa bort allt som gör ont och viska fram ord som "du är vacker" eller "älskling" flera gånger varje natt,
att upptäcka att orden känns lika mycket varje gång dem lämnar läpparna.

För mig handlar det om Anton.
Du är så mycket mer än kärlek för mig.
Jag är så mycket mer än kär i dig.
Vi är så mycket mer än perfekta tillsammans.

Föralltid din.
Föralltid min.
Föralltid vår.

Det är snö, kyla, trötta ögon och gråa skyar. Lila bussar som fylls med färglösa människor.
Självmordskall morgonluft och isiga hustak. Allt känns så fantasilöst, färglöst, på rutin och redan gjort.

Vi kräver  förändring men ingen finner orken. Man väljer att fortsätta leva och andas i vinterdvalan
tills någon slags ork ska infinna sig. Det är väl den där vårvinden; förändringen vi söker. Den där
som försiktigt öppnar upp våra lungor och våra hjärtan, blåser oss rena och tillåter oss att glömma
och börja om.  Får oss att se både världen och oss själva på ett helt annat sätt.

Blickar ut över färglösa ansikten, tänker för mig själv att
det nog är den där vårvinden som alla väntar på.
Tänker; hoppas; känner.

Vi fortsätter att vara gråa och tråkigt rutinerade tills våren hittar oss igen.
Tills dess fortsätter vi bara minnas och vi faller lite mer faller lite mer faller lite mer.

För ibland
kan det vara allt som krävs.

Det kommer förmodligen komma upp mer bilder än text här under en tid eftersom jag har praktik
hos en fotograf i fem veckor. Jag hoppas det inte gör er någonting.

Annars mår jag bra. Är i Örebro och stressar till buss 14 i princip varje dag genom vinterkylan
med ett hjärta som dunkar i takt till musiken i mina hörlurar. Saknar min pojke. Fotograferar.
Tänker nog lite för mycket på sådant som jag egentligen inte borde tänka på nu och fortsätter
bara andas. Jag tror det jag gör är att leva.

Berätta någonting för mig nu, fina människor.
Lever ni?

Du är så rädd att trampa fel nu. Du tar det lilla steget framför det stora, går så försiktigt du bara kan samtidigt som du med ord krossar allt. Jag antar att du bara vill vara på den säkra sidan, men du är inte dig själv och jag vet inte vad som händer, vet inte vad som gjort dig såhär. Gjort dig till någon, någon som inte är du. Jag skrev till dig att; jag vet inte om det är du som förändrats eller om det är jag, men det här är bara fel och allting är fel. Du som alltid har förstått mig, du förstod mig inte. Du förstår mig inte längre.
Och jag satt där i mörkret och försökte känna om hjärtat satt kvar men jag kände ingenting. 
Tystnad. Kallt.

Om det beror på mina ögon eller om det är dina tårar som gjort dig färglös, det vet jag inte. Det är någonting som är fel, men så känner jag nästan jämt, så kan inte förstå varför jag ens bryr mig längre. Jag har brytt mig så länge nu, med närmare eftertanke har jag alltid gjort det MEN DET GER MIG FAKTISKT INTE ETT SKIT så jag förstår inte förstår inte och förstår inte. Jag kommer aldrig vänja mig vid alla dessa bakslag och jag är tom på ord. Finns ingenting mer jag skulle vilja säga dig. Inte just nu. Kanske senare, kanske inte.
Vi faller nog bara
lite mer.
 

På nyårsafton som jag firade med min älskade pojke hade jag lockigt hår och en mycket söt klänning. (Nåväl, mitt hår var lockigt i alla fall en timme.) Allting var så fint och det känns, trots att mitt hjärta svider, väldigt skönt med ett nytt år. Antar att det beror på den här känslan av "nystart" som jag nog egentligen inte alls tror på. Det är väl ytterligare en sak jag bara verkligen önskar att jag kunde tro på. Som jag vill kunna tro på himlen eller liv efter döden eller ord som FÖR ALLTID.

Och jag kommer nog aldrig mer känna hjärtat
på samma sätt igen.

Jag vet att jag varit otroligt dålig på att uppdatera och det säger jag förlåt för;
ni är så fina som läser och era kommentarer värmer verkligen.
Tack.

Ni får mer än gärna berätta någonting för mig, vad som helst.
Berätta om era äventyr, andetag och hjärtslag,
för jag lovar att jag snart kommer att berätta om mina för er igen.

Puss och gott nytt år alla fina.

Luft som är så kall att den nästan gör ont att andas. Isgator som numera är täckta av ett tjockt lager snö.
Trots att nog de flesta precis som jag börjar frysa av bara tanken på att vistas utomhus,
så fyller även det här vita oss med någon slags känsla av hopp.
En trygghet
som inte ord kan förklara.

Kanske för att det mesta blir mer likt december som det var för tio år sedan.
Nästan lite som; DET ÄR SÅHÄR DET SKA VARA
En trygghet
som inte ska lämna hjärtat.
Någonting som inte ska försöka förklaras,
det är någonting som bara ska finnas där.

Men; det finns mer.
Man kan inte se genom stängda dörrar, men man kan lyssna noggrant
och höra hur någon kanske faller. Tvinga sig själv att se för att kanske
kunna försöka förstå någon annan än bara sig själv.
För vissa är vintern mest bara som något slags helvete
man måste ta sig igenom.

Då kan man välja att sluta andas för ett tag.
Tills våren hittar hit igen.
(För man kan inte se ATT LEVA och ATT ÖVERLEVA som en och samma sak.)

Jag skrattar tills jag gråter men jag gråter inte tills jag skrattar.
För jag gråter bara när jag ser en sorglig film eller när jag helt enkelt inte
alls vet varför. Det bara är så.

Jag har lärt mig;
att vara varm inombords är att inte frysa.
Jag fryser inte med din hand i min,
så allting är helt okej (sålänge du är med mig.)

På bussen slår hjärtat okontrollerat i bröstet, jag och Sofie ser på varandra och ler.
Efter att ha väntat två månader, är kvällen äntligen här! Vid insläppet visar skyltar
dem med att förbandet är inställt och vi blir om möjligt lite mer exalterade.

"Det betyder ju att han måste komma på scenen lite tidigare, eller?"

Efter att ha stått och trampat på platser som var väldigt bra och oväntat långt fram
blev klockan äntligen åtta. Och tio över. Och tolv över. Och tretton över.
Tjugofyra minuter över åtta släcktes det ner och på scenen går en film igång som var
så mycket Winnerbäck det någontsin kan bli.

Jag och Sofie kramade hårt varandras händer,
och jag tror nog våra hjärtan slog lika hårda slag.

Filmen slutade med en röst som sa
"Men nu ikväll, just nu, står vi här - jag och du. Nu börjar det!"
Skärmen släcktes ner och i det blåa ljuset såg man silhuetterna
av finaste Lasse och bandet.

Efter att ha öppnat med Järnvägsspår blir man återigen påmind om vilken energi mannen har!
När man dessutom vet hur otroligt scenrädd han är, blir man överrumplad. Hela kvällen var så
känslomässig, på många olika sätt, likt en berg-ochdalbana. Hur jag kände när Lasse kom så fin
ut på scenen i sin gråa väst, det är obeskrivligt. När jag tänker efter känns det ganska patetiskt,
men herre-min-gud vad han är fantastisk och vilka känslor han sprider.

Under Convetum Arenas tak är det ungefär 4500 människor som samlats. Vi dansar vilt till bland
annat Hugger i sten, Jag får liksom ingen ordning, Elden och Kom ihåg mig. Winnerbäck verkar nöjd
och självsäker när han friar till örebropubliken, och vi skriker rakt ut i ett öronbedövande vrål,
gång på gång. Om det är han som lyfter oss till det bättre, eller tvärtom, det vet jag inte.
Men känslan av att vara en av dem 4000 människor som står där för att försöka visa för honom
hur otroligt jävla bra han är, det är fint.

Till Dunkla rum tappar han en gång texten, men inte blir man upprörd, istället börjar vi sjunga ännu
högre och Lasse ler på scenen och jag älskar hur man riktigt ser hans sårbarhet. En annan slags
sårbarhet sprids då Brustna hjärtans höst spelas. Fler än jag hade tårar som rullade ner för kinderna.
Även ödmjukheten blir tydlig denna kväll, ödmjukheten som Lasse bara visar sina fans 
- den ödmjukhet som media blundar för.

Känslan av vi-mot-dom fyller lokalen när han berättar om sin syn på att ge intervjuer och om att ställa
upp i media. Han berättar för oss, med sin lugna lite nervösa röst, att han inte är tjurig, utan att
han bara tycker det är lite obekvämt att ge intervjuer. Vi, publiken, omfamnar Winnerbäck under
hela konserten och det känns som att det är vi i Conventum Arena mot världen den här kvällen.

Scenuppsättningen och ett fantastiskt ljud bidrar till en underbart vacker konsertupplevelse, där den
numera självsäkre Lars Winnerbäck tar oss alla med storm med sina starka texter, ett samspelt band
och obeskrivlig kärlek. De två timmarna känns alltför korta. Jag hade, trots en obeskrivlig värme,
andnöd och extrem värk i både fötter och rygg, kunnat stå där och sjungit tillsammans med honom
och de 4000 andra människorna hur länge som helst.

(Skrev mest av mig lite hysteriskt nu ikväll för att jag inte vet vart jag ska göra av alla ord och känslor.
Jag är fortfarande helt skakig. Lars Winnerbäck, SÅ JÄVLA BRA!)