Varför jag under vissa perioder mest fokuserar på allt som gör ont
vet jag inte riktigt. Jag har så lätt att gräva ner mig och bara se allting
som är fel med världen. Allting som är fel med mig.
Jag vet inte varför,
men jag vet att det gör
ont.

Det som gör mest ont, det är nog att det som är finast i min värld
blir till någonting dåligt i mitt huvud, för på något sätt lyckas jag vrida
vända på det, lura och skrämma mig själv
tills det bara finns negativa saker kvar.
Jag vet inte varför,
för det gör bara förbannat
ont.

Varför jag ibland letar febrilt efter dig, dina lugna andetag
och hårda hjärtslag fastän jag vet precis var jag har dig,
det vet jag inte. Det är nästan som att jag söker efter
det onda, som att jag vill må dåligt. Eller så är det jag,
som inte alltid vågar tro. Som måste få veta,
om och om och om igen.
Eller så är det mörkret, eller stressen, eller hösten
eller den här staden.

Jag vet inte.
Och det gör ganska ont,
faktiskt.

Jag tror det faktum att vi båda faktiskt vet att
du kan se rakt igenom mig skrämmer mig en aning.

Och nej,
jag är
inte
ärlig.

Det skrämmer skiten ur mig.

Dagarna flyter in i varandra och jag vet inte
riktigt hur jag ska hantera saker och ting.
Längtar mig mest bort och vill gömma mig
för allting som känns lite svårt.

Minsta lilla motgång tar sönder mig.
Totalt.

(Och jag vill skrika;
JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT BLI SEDD FÖR ATT JAG MÅSTE,
JAG VILL BLI SEDD FÖR ATT NÅGON VILL SE MIG)

Nätterna börjar återigen bli något slags helvete
där allt handlar om överlevnad när jag är ensam.
Någonting som kryper in obehagligt tätt inpå
och någonting som jag inte kan komma undan.

Allting är bara mörkt, mörkt, mörkt
och ensam i min säng sitter jag med benen
uppdragna mot kroppen med täcket likt en mur
runt mig. Utanför min mur är det mörkt,
läskigt stilla,
inuti mig är det en enda stor orkan.

Trycker försiktigt på play och drar fingret i en lätt
o-formad rörelse över iPodens repiga yta
för att höja volymen några snäpp
- vill bara döda tystnaden -
och när Jockes röst strömmar ut ur hörlurarna gör
det nästan lite ont i mig.

Och det finns inga ord för det.
(vad du än gör, tänk dig alltid för)
(tänk dig för, tänk på vad du gör)

Mina händer är så kalla och lungorna andas kall luft,
så kall att det nästan gör ont.
Men på något sätt får du mig alltid lugn, du får mig att
sluta skaka sådär förfärligt mycket och
jag faller in i dig och ditt stora, varma hjärta.

Egentligen är jag nog tom på ord.
Eller så är dem så många att jag inte riktigt vet
hur jag ska kunna få dem ur hjärtat till fingrarna
som sedan ska landa rätt på tangenterna.
Vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få någon
att förstå mig, känna med mig.
Eller vad det nu är jag försöker göra med mina ord.

Men det spelar kanske ingen roll, om ingen annan förstår mig.
För jag vet vem jag är när jag är med dig
och jag tror det är allt som betyder något,
allt som spelar någon roll. Det är nog allt som behövs.

OCH
JAG VET ATT JAG HAFT TUR SOM FÅ
SÅ MÅNGA HÄR SOM VILLE HA DIG
MEN VI KÄNDE SAMMA SAK

VI KÄNNER ALLTID SAMMA SAK.

Röd står på repeat och jag orkar ingenting.

Allting känns så fel, jag känns så fel.
Och vad som än händer,
vilka ofårståeliga känslor som än försöker äta upp mig
så fortsätter jorden att snurra. Precis som om ingenting hänt.

Och trots att hela världen mest tycks falla inombords,
så står världen utanför kvar. Orörd. Hel.

Det är bara att försöka leva med det,
hoppas på att fallet inte blir så långvarigt
och att marken man tillsist landar på inte är gjord av betong.

Man får hoppas på att det går över.

(Jag vet att det går över,
jag vill tro att det går över.)

Ibland;

känns som att tankarna står still
samtidigt som allting bara snurrar.

Hatar att jag knappt förstår
någonting.
Att det mesta bara känns läskigt,
ologiskt. Ostabilt och osäkert.

Jag behöver den där balansen,
stabiliteten. Säkerheten.

- jag hatar hjärtat när slagen
inte längre kan definieras som slag;
ur min mun faller "hjärtdunk" mer
naturligt nu

DUNK DUNK DUNK
jag kommer gå sönder,
jag kommer gå sönder -

Lättast är nog
att bara gå omkring
tyst, tyst, tyst
var tyst.

Tystnad
som skriker,
slår.

Hur kan tystnad göra
så ont?
Hur kan tystnad vara
så tyst,
och samtidigt skrika så
mycket?
Vidriga tystnad.

Jag behöver den där balansen.
Stabiliteten.

Jag
behöver
dig.

Och som jag önskar
att du var här nu.